Rohypnol

För någon vecka sedan diskuterade jag med ett par bekanta om Michael Jacksons död. Vaddå? Jag är människa eller hur? Vi flöt vidare i ämnet och vi började filosofera över vem någonsin i musikvärlden som skulle komma upp i ett så här uppmärksammat dödsfall. Vi kom inte fram till många. Bruce Springsteen antagligen. Madonna också. Själv chansade jag på en man med storhetsvansinne, oftast iklädd solglasögon.

Del 7 - XX + XY = Sant?

U2 kanske är det största bandet just nu i världen. Åtminstone det största bandet som fortfarande håller ihop. Inga dödsfall eller bråk här inte. Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr. är fortfarande tummisar med varandra. Det är väl tur ändå?
1976 slog irländarna ihop sig för att lira lite musik. Ha lite kul så där. Idag är de så stora att vi knappt förstår det själva. 
Därför är det så svårt att prata om U2. För att det är inget band. Det är ett fenomen. Man vet inte vart man ska börja. Inte sluta heller för den delen. Man känner sig lite ovärdig, smutsig, om man inte tycker om något som Bono och grabbarna rört vid. Händer det att jag inte är så förtjust i U2-material är det bara mig det är fel på. Jag förstår inte konsten, storheten i det. Jag, som måste få en halvminut på mig att ta ett E på en gitarr, kan verkligen inte racka ner på något som denna kvartett klämt ur sig. Det är helt enkelt magiskt. 
På tal om magiskt måste vi prata lite mer om Bono. För den som gillar Bono mest i hela världen, heter antagligen Bono. Självgod är han. Han tycker bland annat att han borde vara chef för världsbanken. Men man får vara självgod. Framförallt när man heter Paul Hewson. Och jag har svårt för att inte tycka om honom. Han gör mycket för världen. Mycket gott. Han har ju till och med nominerats för Nobels fredspris för tusan.
Det är just därför som jag fortfarande väljer att se på Bono med seriösa ögon, något som jag inte ofta gör faktiskt. Men jag väljer att se Bono som en av världens coolaste män. Inte enbart solglasögonens förtjänst.
Nu undrar du klart varför han har dem hela tiden. Varför tar han aldrig av sig solglasögonen? Jag är inte så jättepåläst, men någon sjukdom har jag för mig att han har. Hans ena öga är väldigt känsligt för ljus. Sådär, svaret serverat.

Ska vi pratar lite om Edge också? Eller helst inte. Han heter David Evans om det nu intresserar. Duktig sm fan är han dock.
De andra i bandet behöver vi inte diskutera heller. Vi vet ju att ni bara vill åt låttipset.

Jag ska fatta mig kort. För jag tycker ju som sagt inte om att beskriva U2s låtar. Jag känner mig inte värdig.
Bono: Fin text, sjunger som vanligt, gnäller som vanligt.
Edge: Inte lika mycket frenetiskt ennotsmasturberande som vanligt (inget fel med det). Utan "mindre originellt".
Adam: Gör säkert en bra insats, men basen är väl dold.
Larry: Mysiga trummor, som inte pockar på ens uppmärksamhet hela tiden.
Det blir lättare om ni lyssnar själva och njuter.
Tack för idag
Ja, du med
Wictor

Bisexualitetens despot? Lyrikens mästare? Jesus?
Nej, inte något av dem.
Ola Salo är inte bisexualitetens despot. Ej heller lyrikens mästare. Verkligen inte Jesus.
Men han är jävligt bra på att vara allt av de tre sakerna.
Dessutom är han frontman i The Ark, en av Sveriges absolut största musikexporter.

Del 6 - Vem kallar du radikal?

1991 var året det hela började. Låten heter The Lamb. Det är inte dagens musiktips. Just den låten är inte särskilt bra. Så vi hoppar fram nio år. Det var då genombrottet kom. Man agerade förband åt Kent, innan dunderhiten It takes a fool to remain sane släpptes. Därefter lämnade tåget anonymitetetsstationen för att anlända till sista stoppet, världsband.
Man släppte skivor med ungefär två-tre års mellanrum, och alla skivor  innehöll låtar som sprang i cirklar kring konkurrenterna. Den nämnda It takes a fool to remain sane. Calleth you, Cometh I. One of us is gonna die young. Till den senaste skivan hönde saker.
The Ark föll för grupptrycket och bestämde sig för att delta i Melodifestivalen. The worriyng kind var deras repertoar. Succe i Sverige. The Ark vann Melodifestivalen 2007. Artonde plats i Eurovision Song Contest. Svenska folket gråter och klagar på Europa som inte har bra musiksmak. The Ark skiter i vilket. Edison Lighthouses gjorde det dock inte. The worriyng kind har alldeles för många likheter med deras Love grows. En stämning låg i luften, men blev aldrig verklig.
Men trots detta, eller tack vare detta (all PR är bra PR), så förblir The Ark ett av Sveriges mest älskade band. Och det förstår man när man har framförallt Ola Salo. Han bevisar att pennan är mäktigare än svärdet och att rösten är mäktigare än händerna.

In lust we trust är The Arks andra skiva. Den innehöll ett par singlar, såsom Calleth you, Cometh I, Father of a son, Tell me this night is over och Disease.
Det var inte bara dessa låtar på skivan som rockar. Vi har fler.
Mot slutet av skivan blir det lite långsamt. Vissa skulle kanske säga tråkigt, till och med. Därför är det så skönt att sista låten på skivan låter som den gör.
"I could punch your face" är de första orden som kommer ur Salos mun. Kontrasterar de två förra låtarna. Aggressivt. Vi gillar det. Basen och trummorna förhöjer Salos påhittade ilska. Han tar upp radikala saker och frågar oss sen lite naivt om det inte skulle vara radikalt.
Det ska erkännas att versen faktiskt håller högre klass än refrängen. Refrängen låter som ett barnkalas som håller på att utvecklas till en tonårsförfest. En bra refräng om vi bortser från ett störande och krystat nödrim.
Sen kommer bryggan. Defloration i musikalisk form. Tonartshöjning och Ola Salo skriker ut om hans önskan att vara radikal.

Det är i såna här stunder man är stolt över sitt lands musik.

Senaste nytt: Mikael har skickat in ansökan om körtillstånd. Han har alltså bara några veckor kvar tills körskola och övningskörning kan dra igång.

Det som gällde idag var synundersökning, och det gick väl sådär. Kanske är det dags att uppgradera brillorna. På väg hem påpekade pappa att handledarbiten har blivit mycket mer pretentiös. Förr behövde man bara ha haft körkortet i fem år för att få instruera och nu måste man gå en speciell utbildning och läsa i en lärobok om hur man bör lägga upp "lektionen".

Inget fel i det, det är ju bra om man har så bra förutsättningar som möjligt för att kunna ta körkortet, men så fick jag en liten tankeställare. På ledarsidan, jag tror det var i Kvällsposten, hade någon skrivit om hur körskolorna försöker göra det svårare för privatister. Jag väntar fortfarande på att få tillgång till tidningen, den är upptagen, så att jag kan läsa mer än några rader över mammas axel. För ett tänkvärt ämne är det.

Visst ska man sträva efter att eleverna ska få så bra utbildning som möjligt, men är det rimligt att ställa hur höga krav som helst? Körskolorna "förlorar" ju pengar på tiden som köreleven kör hemma, eftersom han eller hon då kanske tillgodogör sig kunskaper eller träning som istället skulle kunna erhållas genom köpta lektioner. Självklart hade de tjänat på om man inte hade fått köra privat alls.

I debattartikeln, som jag fortfarande inte läst, stod det i ingressen att körskolornas fackförbund bedriver stark lobbyverksamhet för att bli av med privatistfenomenet. Jag är väldigt nyfiken på vad det rör sig om. För några år sen försökte de till exempel få igenom att alla övningskörningsfordon skulle kunna styras även från passagerarsätet, något som hade ställt till problem för privatisterna. Detta blev dock inte genomfört, uppenbarligen.

Jag har varken öppnat en teoribok eller suttit i förarsätet än men redan är jag mer uppmärksam, om inte på hur andra trafikanter beter sig så på vad som sägs om övningskörning, körskolor och allmänt trafikvett. Det vore ju trist att inte få köra privat när man nu anmält sig till handledarutbildningen med föräldrarna. Är det någon som vet något, lugnande eller oroande, vill berätta om sina övningskörningshistorier eller bara känner för att skvallra om bra och dåliga körskolelärare får ni gärna skriva en kommentar. Allt som stillar min annalkande nervositet tas tacksamt emot.

På återseende!
Mikael

Jonathan Davis. Det är en cool man det. Musikalisk också för den delen. Eller det är kanske därför han är så cool. Det, plus att han är frontman och sångare i dagens band i "De stora bandens låtar du inte hört": KoRn.

Del 4 - Ett brev från den som blev utkastad

KoRn är ett band som poppade upp 1993. Då som ett metalband med ett "billigt" sound. Det lät inte särskilt välproducerat, och det var den exakta tanken. Det skulle låta slafsigt. Det skulle låta som om man satt precis framför de i garaget. Det skulle helt enkelt låta rått.
Men med tiden, kom också datortekniken. Albumen började låta modernare, KoRn anpassade sig efter klimatet. Fast under ytan var det fortfarande samma gossar som från början aldrig trodde de skulle bli något stort. Jonathan Davis fortsatte att skriva texter om hans svåra uppväxt präglad av en elak fader och sexuella övergrepp. David Silveria slog fortfarnade hårdast i världen på sina kastruller. Ackorden gick fortfarande inte att urskilja. Gitarrerna och basen lät som motorsågar, om de kombinerades.
Och kanske är det därför som KoRn fortfarande är ett band idag. För att de lyckats hänga med i utvecklingen. Helt enkelt anpassa sig. Även om de lekte Guns 'n' roses ett tag. Gitarristen Head försvann för att han skulle fokusera på sin roll som fader. Silveria lämnade bandet och började istället jobba med sushi. Davis gjorde en soloturné. Det verkade lite instabilt. Man gjorde i och för sig ledmotivet till kalkonen Haze, men allt var inte på topp.

Nu är dock bandet på rätt väg igen. Ett album är annonserat att släppas nästa år. Men inte med det innehåll vi förväntade oss. Istället är det en återgång till det ruffa, äcklliga, skitiga KoRn som vi lärde oss att älska. Kanske var det det bandet behövde. Att få börja om. Vara stolt över sin tidigare karriär, men inte styras av den. Att få testa på att låta riktigt jävla rått igen.

See you on the other side är KoRns sjunde studioalbum. Det fick mycket skit för att det var för mainstream. Trots singlarna Twisted Transistor, Coming Undone och Liar. Det är också därifrån vi hämtar dagens musiktips.
Det är inte särskilt hårt. Det är inte lika rått som det brukar vara. Åtminstone inte på ytan. Gräver man djupare in i det så förstår man att det inte är så Bolibompa egentligen.
Trummorna är mysiga, stränginstrumenten nedtonade. Allt för att ge Jonathan oerhört mycket utrymme. Och han förvaltar det väl. Det är sorgligt, det är tätt in på, det är KoRns mästerverk som folket inte förstod storheten i.

Агов, у тому, що моя Англійська було так погано, то час я думав, що ми хотіли б перевірити Українська. Сподіваюся, що ви хотіли про це тому, що я буду.

Добре те, що ми повинні говорити про? Ми можемо говорити про те, як нудна життя, як чертовски важко це зробити те ж саме кожен Damn днів. Чому ми це робимо? Навіщо нам йти щодня на роботу? Харчування? Для того, щоб мати секс, коли на сьогоднішній день наближається до своєї мети?

Ні, я розумію, чому люди приймають життя для себе. Можливо, не така вже й погана ідея все равно, какая, к черту все вмирають деякий час так що я не розумію, чому самогубства настільки егоїстичні?

Якщо ви хочете померти, ми зустрічаємо не більше, немає нічого, що може допомогти одному, і ви просто хочете померти, то чому не так? Тепер, коли ми виривати самогубства, ми, можливо, також гальмує це за допомогою вмирають у лікарні. Чому ненавиджу це суспільство? Тепер, якщо ви лежите в ліжку, і ви знаєте, ви не можете отримати допомогу від його хвороби, і ми хочемо hällre померти швидко і тихо, тому ви зможете отримати самостійно, не приймати рішення. Ні, навіть підходить до справи, навіть гребаной сім'ї мають прийняти рішення про те, щоб померти, чи ні.

Так навіщо йти щоранку? Я не бачу причин для цього. Я можу з правді сказати, що я люблю час з друзями, щоб отримати роботу (хоча я зараз не мають її), щоб мати родину, що любить мене, щоб мати подругy. Але це ще не пояснює, чому ми вставати щоранку, кожен день.

-          Var inte så sur nu, jag kan inte hjälpa det.

Jag tittade oskyldigt på den andra deltagaren i konversationen. Han var en lång och ståtlig man, med blont hår och ett ansikte som mest påminde om ett barns. Han såg ganska lustig ut. Kroppen som skulle kunna tillhöra en jätte. Vad gav Gud honom till detta? Ett barnansikte.

-          Det är inte precis som att jag ringt till han som bestämmer och bett att han ska ge oss den här uppgiften.

Jag ville verkligen inte få skulden för detta. Det var ju inte mitt fel.

-          Tror du inte jag hellre hade fångat fjärilar, rensat i trädgården eller något annat som du säkert förväntar dig av en stereotyp som jag?

Nej, jag fick inte honom att le. Jag var kanske ingen mästare på att få andra personers skrattmuskler att gymnastisera.

-          Snälla, du, kommunicera med mig. Hur mycket du än vill få det till att det är jag som sjabblat nu, så är det inte det.

Han var bitter. Ögonen sökte sig efter golvet, hela överkroppen framåtlutad. Armarna i kors. Så klart. Han var arg. Ville inte lyssna. Jag hade läst det i en psykologibok. Armarna i kors betydde att man inte ville lyssna. Låt inte så förvånad, jag har haft tid att studera under den ett och ett halvt år långa semestern som avbröts abrupt förra veckan.

-          Nej, nu får det fan vara nog. Nu får du röra på dig. Vi måste ut och jobba. Vi kan inte bara sitta här och tycka synd om oss själva.

Han tittade upp på mig. Som om han blev förödmjukad. Hans blick paralyserade mig. Plötsligt visste jag inte vad jag skulle säga. Vi stannade så där. I trettio sekunder ungefär. Därefter sträckte han sig efter ett brev som anlände imorse. Han tog upp det, smekte det med tummen, varpå han kastade det mot mig.

-          Jag vet... jag vet. Så det är just därför vi måste röra på oss. Vi kan inte bara sitta här och dega. Om du är rädd för att du är otränad så kan jag tala om för dig att det kommer snabbt tillbaka.

Han log med halva munnen. Fnös till och vände sitt huvud bort. Han visste mycket väl det jag just hade sagt. Han ville bara höra det av mig också.

-          Så upp och rör på dig nu, Guffa. Vi måste klara av detta. Har vi räddat världen en gång innan, så lär det inte vara så svårt. En lång typ med hjärna, som du, Guffa. Och en kortvuxen man med magikunskaper, vid namn Karl-Kewin. Det borde vi klara med bakbundna ögon. Att hitta Andors Shott kan väl inte vara så svårt?

Hon påminde om dig.

Du vet hur vi brukade leka. När vi var små. Ingenting var viktigare, ingenting kunde störa oss. Det var vår entusiasm som utplånade allt annat. För det var så kul att bestämma med dig. Vi skapade människor, vi skapade samhällen, vi skapade världar. Vi lekte. Trots att vi bara hade en gulfärgad lastbil och en docka med bara en arm, och hundtuggat hår. Vi fick ta naturens underverk för resterande leksaker. Kottar, stenar, kvistar. Dockan blev president. Kottarna blev på något märkligt vis arbetare. De såg likadana ut. Små zombies som går till sina jobb, och dockan med taskig frisyr bestämde arbetstider och liknande saker åt de små arbetarna utan framtid.

Du var vacker, fastän vi bara var sju år gammal så visste jag att det var med dig jag ville spendera resten av mina dagar med. Vacker som en solnedgång. Du gillade saker som jag gillade. Du skrattade åt saker som jag skrattade åt. Ordet själsfrände är kanske världens mest klyschiga, men det var bara på oss som det verkligen stämde in.  Det enda som skiljde oss åt var namnen och könen, i princip.

Därför gjorde det så ont när jag såg henne. Jag höll min vän sällskap ute på stranden. Han var varm och kärlekskrank så han ville ge sig ut för att ragga. Jag följde motvilligt med. Mest för att annars hade dagen varit helt sysslolös. Så vi gick en halv kilometer. Sen nådde vi stranden. Det var inte bara vi som gick till stranden den dagen. Det gick en människa på varje sandkorn. Min vän hittade direkt en annan vän, som han antagligen tyckte mer om, eftersom han lämnade mig. Ensam. Jag tittade ner på min mage, som för en gångs skull inte var Photoshopretuscherad. Tvättbrädan var borta. Det var snarare en påse med lök. Ja, förlåt mig för min undermåliga humor. Men du känner ju mig. Och jag känner ju dig.
Antagligen skrattar du nu också. Ditt skratt som alltid fick mig på glatt humör.

På bryggan var det helt tomt. Om vi bortser från henne. Hon såg ut som en ängel. Blont hår, bruna ögon och en kropp som får män att tappa omdömet. Hon påminde mig om dig. Ditt röda hår, dina gröna ögon. Samma längd på håret har ni. Samma styrka i ögonfärgen. Hon var vacker. Det kan jag inte neka till. Men i jämförelse står hon sig slätt mot dig.

Det var ett år sen vi sågs. Du och jag. Det var därför det gjorde så ont. Att se henne, att hon påminde så mycket om dig. Och du har varit borta i ett år. Kanske naivt av mig att ändå skicka detta brev. Kanske ohövligt av mig att inte fråga hur du mår. Men det känner jag. Och eftersom du är borta så mår jag som du. Värdelöst. Jag vet inte vad som hänt dig. Vill nog inte veta vad du varit med om. Men en sak vet jag.

Hon påminde om dig. Det smärtade inombords. Jag vet inte om du får brevet. Jag vet inte var du är. Men jag vet att jag ska hitta dig. Om det så blir det svåraste, farligaste och sista jag gör. För jag älskar dig Maiggi. Av hela mitt hjärta.

Din
Andors Shott