Rohypnol

Jonathan Davis. Det är en cool man det. Musikalisk också för den delen. Eller det är kanske därför han är så cool. Det, plus att han är frontman och sångare i dagens band i "De stora bandens låtar du inte hört": KoRn.

Del 4 - Ett brev från den som blev utkastad

KoRn är ett band som poppade upp 1993. Då som ett metalband med ett "billigt" sound. Det lät inte särskilt välproducerat, och det var den exakta tanken. Det skulle låta slafsigt. Det skulle låta som om man satt precis framför de i garaget. Det skulle helt enkelt låta rått.
Men med tiden, kom också datortekniken. Albumen började låta modernare, KoRn anpassade sig efter klimatet. Fast under ytan var det fortfarande samma gossar som från början aldrig trodde de skulle bli något stort. Jonathan Davis fortsatte att skriva texter om hans svåra uppväxt präglad av en elak fader och sexuella övergrepp. David Silveria slog fortfarnade hårdast i världen på sina kastruller. Ackorden gick fortfarande inte att urskilja. Gitarrerna och basen lät som motorsågar, om de kombinerades.
Och kanske är det därför som KoRn fortfarande är ett band idag. För att de lyckats hänga med i utvecklingen. Helt enkelt anpassa sig. Även om de lekte Guns 'n' roses ett tag. Gitarristen Head försvann för att han skulle fokusera på sin roll som fader. Silveria lämnade bandet och började istället jobba med sushi. Davis gjorde en soloturné. Det verkade lite instabilt. Man gjorde i och för sig ledmotivet till kalkonen Haze, men allt var inte på topp.

Nu är dock bandet på rätt väg igen. Ett album är annonserat att släppas nästa år. Men inte med det innehåll vi förväntade oss. Istället är det en återgång till det ruffa, äcklliga, skitiga KoRn som vi lärde oss att älska. Kanske var det det bandet behövde. Att få börja om. Vara stolt över sin tidigare karriär, men inte styras av den. Att få testa på att låta riktigt jävla rått igen.

See you on the other side är KoRns sjunde studioalbum. Det fick mycket skit för att det var för mainstream. Trots singlarna Twisted Transistor, Coming Undone och Liar. Det är också därifrån vi hämtar dagens musiktips.
Det är inte särskilt hårt. Det är inte lika rått som det brukar vara. Åtminstone inte på ytan. Gräver man djupare in i det så förstår man att det inte är så Bolibompa egentligen.
Trummorna är mysiga, stränginstrumenten nedtonade. Allt för att ge Jonathan oerhört mycket utrymme. Och han förvaltar det väl. Det är sorgligt, det är tätt in på, det är KoRns mästerverk som folket inte förstod storheten i.