Spioner? Spioner! Spioner?!
Ja, ni vet vad som kommer annalkandes. Delen efter del två i "De stora bandens låtar du inte hört"
Del 3 - Spionerna anländer från vattnet
Guy Berryman!
Inget?
Jonny Buckland!
Hört innan?
Will Champion?
Har det på tungan?
Chris Martin!
Coldplay förstås.
Ja, just det! Det där gamla bandet som bildades 1998 i London. De som gett oss alla de underbara hitlåtarna som Fix you, Clocks, Speed of Sound, till exempel. Eller är du ny så Viva la vida och Violet Hill, bland andra. Sammanlagt har det kommit upp i nästan tjugo singlar. På åtta år. Det är inte dåligt. Inte fantastiskt bra heller, men absolut inte dåligt.
Man började karriären med en hyllad debut, för att följa upp med ett album som skulle innehålla en kommande Grammyvinnande låt (Clocks). Bokstäverna X och Y fick namnge deras tredje album. Deras senaste albums konvolut var inspirerat av franska revolutionen. Viva la vida släpptes och hyllades, men avskyddes också Joe Satriani som hävdade att hans låt var tagen av britterna.
Det är också detta som många påstår om Coldplay. De skriver inget särskilt originellt material, utan bara "lånar". Det tycker jag verkligen inte. Att det låter som annat kan du säga om vad som helst. Inget band i världen låter unikt. Vad du än hört, låter som något annat.
Liksom dagens låttips. Men det gör det inte sämre för det.
Det skulle kunna vara vilken Coldplay-låt som helst. Åtminstone från deras tidigare karriär. Då de lät lite indipop nästan. Vi har gitarrackorden i början på låten.
Vi har Chris Martins stämma som börjar försiktigt i första versen, men med verserna kommer också intensiteten, styrkan i rösten.
Trummorna kravlar sig fram sakteliga i verserna för att nå sin klimax i refrängerna.
Basen hjälper gitarren och trummorna att riktigt glänsa.
Så det skulle kunna vara vilken Coldplay-låt som helst. Om det inte vore för följande:
När mellanspelet tvingar Chris Martinatt anstränga sig för att pricka de där tonerna är vi på väg mot något stort. Så kommer refrängen. Buckland briljerar genom att spela exakt rätt toner. Gåshuden ligger klistrad. Det är inte slut än. Falsetten kommer utan att knacka, och gör spektaklet till Coldplays kanske mest underskattade låt. Detta händer fyra gånger till i låten. Nu förstår ni kanske varför ni måste ha hört denna låt.
Och då nämnde jag inte ens bryggan, som är lika fantastisk den. Eller jo, det gjorde jag nog visst.
Ni får nöja er med en hemklippt video igen. Ber om ursäkt för besväret, men tror nog inte att en liveversion hade varit så tillfredsställande.
Tack för idag
er egen Coldplayälskare
Wictor
Del 3 - Spionerna anländer från vattnet
Guy Berryman!
Inget?
Jonny Buckland!
Hört innan?
Will Champion?
Har det på tungan?
Chris Martin!
Coldplay förstås.
Ja, just det! Det där gamla bandet som bildades 1998 i London. De som gett oss alla de underbara hitlåtarna som Fix you, Clocks, Speed of Sound, till exempel. Eller är du ny så Viva la vida och Violet Hill, bland andra. Sammanlagt har det kommit upp i nästan tjugo singlar. På åtta år. Det är inte dåligt. Inte fantastiskt bra heller, men absolut inte dåligt.
Man började karriären med en hyllad debut, för att följa upp med ett album som skulle innehålla en kommande Grammyvinnande låt (Clocks). Bokstäverna X och Y fick namnge deras tredje album. Deras senaste albums konvolut var inspirerat av franska revolutionen. Viva la vida släpptes och hyllades, men avskyddes också Joe Satriani som hävdade att hans låt var tagen av britterna.
Det är också detta som många påstår om Coldplay. De skriver inget särskilt originellt material, utan bara "lånar". Det tycker jag verkligen inte. Att det låter som annat kan du säga om vad som helst. Inget band i världen låter unikt. Vad du än hört, låter som något annat.
Liksom dagens låttips. Men det gör det inte sämre för det.
Det skulle kunna vara vilken Coldplay-låt som helst. Åtminstone från deras tidigare karriär. Då de lät lite indipop nästan. Vi har gitarrackorden i början på låten.
Vi har Chris Martins stämma som börjar försiktigt i första versen, men med verserna kommer också intensiteten, styrkan i rösten.
Trummorna kravlar sig fram sakteliga i verserna för att nå sin klimax i refrängerna.
Basen hjälper gitarren och trummorna att riktigt glänsa.
Så det skulle kunna vara vilken Coldplay-låt som helst. Om det inte vore för följande:
När mellanspelet tvingar Chris Martinatt anstränga sig för att pricka de där tonerna är vi på väg mot något stort. Så kommer refrängen. Buckland briljerar genom att spela exakt rätt toner. Gåshuden ligger klistrad. Det är inte slut än. Falsetten kommer utan att knacka, och gör spektaklet till Coldplays kanske mest underskattade låt. Detta händer fyra gånger till i låten. Nu förstår ni kanske varför ni måste ha hört denna låt.
Och då nämnde jag inte ens bryggan, som är lika fantastisk den. Eller jo, det gjorde jag nog visst.
Ni får nöja er med en hemklippt video igen. Ber om ursäkt för besväret, men tror nog inte att en liveversion hade varit så tillfredsställande.
Tack för idag
er egen Coldplayälskare
Wictor
Kommentarer
Postat av: Jonas
Tur att alla är aktiva på bloggen ;)
annars ett (som vanligt) bra inlägg :D
Trackback
