Rohypnol

Bisexualitetens despot? Lyrikens mästare? Jesus?
Nej, inte något av dem.
Ola Salo är inte bisexualitetens despot. Ej heller lyrikens mästare. Verkligen inte Jesus.
Men han är jävligt bra på att vara allt av de tre sakerna.
Dessutom är han frontman i The Ark, en av Sveriges absolut största musikexporter.

Del 6 - Vem kallar du radikal?

1991 var året det hela började. Låten heter The Lamb. Det är inte dagens musiktips. Just den låten är inte särskilt bra. Så vi hoppar fram nio år. Det var då genombrottet kom. Man agerade förband åt Kent, innan dunderhiten It takes a fool to remain sane släpptes. Därefter lämnade tåget anonymitetetsstationen för att anlända till sista stoppet, världsband.
Man släppte skivor med ungefär två-tre års mellanrum, och alla skivor  innehöll låtar som sprang i cirklar kring konkurrenterna. Den nämnda It takes a fool to remain sane. Calleth you, Cometh I. One of us is gonna die young. Till den senaste skivan hönde saker.
The Ark föll för grupptrycket och bestämde sig för att delta i Melodifestivalen. The worriyng kind var deras repertoar. Succe i Sverige. The Ark vann Melodifestivalen 2007. Artonde plats i Eurovision Song Contest. Svenska folket gråter och klagar på Europa som inte har bra musiksmak. The Ark skiter i vilket. Edison Lighthouses gjorde det dock inte. The worriyng kind har alldeles för många likheter med deras Love grows. En stämning låg i luften, men blev aldrig verklig.
Men trots detta, eller tack vare detta (all PR är bra PR), så förblir The Ark ett av Sveriges mest älskade band. Och det förstår man när man har framförallt Ola Salo. Han bevisar att pennan är mäktigare än svärdet och att rösten är mäktigare än händerna.

In lust we trust är The Arks andra skiva. Den innehöll ett par singlar, såsom Calleth you, Cometh I, Father of a son, Tell me this night is over och Disease.
Det var inte bara dessa låtar på skivan som rockar. Vi har fler.
Mot slutet av skivan blir det lite långsamt. Vissa skulle kanske säga tråkigt, till och med. Därför är det så skönt att sista låten på skivan låter som den gör.
"I could punch your face" är de första orden som kommer ur Salos mun. Kontrasterar de två förra låtarna. Aggressivt. Vi gillar det. Basen och trummorna förhöjer Salos påhittade ilska. Han tar upp radikala saker och frågar oss sen lite naivt om det inte skulle vara radikalt.
Det ska erkännas att versen faktiskt håller högre klass än refrängen. Refrängen låter som ett barnkalas som håller på att utvecklas till en tonårsförfest. En bra refräng om vi bortser från ett störande och krystat nödrim.
Sen kommer bryggan. Defloration i musikalisk form. Tonartshöjning och Ola Salo skriker ut om hans önskan att vara radikal.

Det är i såna här stunder man är stolt över sitt lands musik.