Rohypnol

-          Var inte så sur nu, jag kan inte hjälpa det.

Jag tittade oskyldigt på den andra deltagaren i konversationen. Han var en lång och ståtlig man, med blont hår och ett ansikte som mest påminde om ett barns. Han såg ganska lustig ut. Kroppen som skulle kunna tillhöra en jätte. Vad gav Gud honom till detta? Ett barnansikte.

-          Det är inte precis som att jag ringt till han som bestämmer och bett att han ska ge oss den här uppgiften.

Jag ville verkligen inte få skulden för detta. Det var ju inte mitt fel.

-          Tror du inte jag hellre hade fångat fjärilar, rensat i trädgården eller något annat som du säkert förväntar dig av en stereotyp som jag?

Nej, jag fick inte honom att le. Jag var kanske ingen mästare på att få andra personers skrattmuskler att gymnastisera.

-          Snälla, du, kommunicera med mig. Hur mycket du än vill få det till att det är jag som sjabblat nu, så är det inte det.

Han var bitter. Ögonen sökte sig efter golvet, hela överkroppen framåtlutad. Armarna i kors. Så klart. Han var arg. Ville inte lyssna. Jag hade läst det i en psykologibok. Armarna i kors betydde att man inte ville lyssna. Låt inte så förvånad, jag har haft tid att studera under den ett och ett halvt år långa semestern som avbröts abrupt förra veckan.

-          Nej, nu får det fan vara nog. Nu får du röra på dig. Vi måste ut och jobba. Vi kan inte bara sitta här och tycka synd om oss själva.

Han tittade upp på mig. Som om han blev förödmjukad. Hans blick paralyserade mig. Plötsligt visste jag inte vad jag skulle säga. Vi stannade så där. I trettio sekunder ungefär. Därefter sträckte han sig efter ett brev som anlände imorse. Han tog upp det, smekte det med tummen, varpå han kastade det mot mig.

-          Jag vet... jag vet. Så det är just därför vi måste röra på oss. Vi kan inte bara sitta här och dega. Om du är rädd för att du är otränad så kan jag tala om för dig att det kommer snabbt tillbaka.

Han log med halva munnen. Fnös till och vände sitt huvud bort. Han visste mycket väl det jag just hade sagt. Han ville bara höra det av mig också.

-          Så upp och rör på dig nu, Guffa. Vi måste klara av detta. Har vi räddat världen en gång innan, så lär det inte vara så svårt. En lång typ med hjärna, som du, Guffa. Och en kortvuxen man med magikunskaper, vid namn Karl-Kewin. Det borde vi klara med bakbundna ögon. Att hitta Andors Shott kan väl inte vara så svårt?