Rohypnol

Då var det dags igen för följetongen "De stora bandens låtar du inte hört"

Del 2 - De största massmediumen

Vad kan man egentligen förvänta sig av ett band som skriver låtar om att änglar borde dö och döper dem till maträtter? Vad kan man egentligen förvänta sig av ett band som sjunger om att deras snoppar är mycket större än alla andras?
Vad kan man egentligen förvänta sig av System of a down?

Jo, det ska jag berätta för er.
Man kan förvänta sig en sångare med mycket stark och karaktäristisk röst.
En begåvad gitarrist med oerhört klar stämma. 
En bassist som inte bara ser lustig ut, utan också regisserar musikvideos.
Och en trummis som spelar så fort att han gör trumspelandet på Mediumnivån i Guitar Hero: World Tour till synes omöjlig.
Och även så denna gång.
Det är inte så politiskt som det oftast brukar bli (läs: Boom!, Toxicity, B.Y.O.B, till exempel).
Om jag ska vara ärlig så förstår jag ingenting av den simpla texten. Det är bara samma rader om och om igen. Om att man ska titta på de för att de rockar. Och att de tas ifrån konstiga platser. Därefter nämner man Danny och Lisa.
Om jag ska tolka så kan det vara barnen. Att man inte får vara nära dem på grund alla turnéer som måste stilla publikens krav. Och det gör ju låten ännu bättre.
Och om du fortfarande tycker att simpel, monoton text är ett stort minus, har du alldeles rätt. Refrängen är som sig bör, alltid likadan. Men det är verserna man ändrar lite och de låter annorlunda varje gång. Antingen är det rock eller så lägger man på lite kör eller så använder man sig av reaggeliknande takter. Alltid med samma fina stämsång. Något som System of a down är mästare på.
Nu ska jag inte snacka längre.
Lyssna och njut
(Det är inte en video, jag hittade ingen liveversion, utan istället är det en hobbyredigerare som gått in och samlat lite klipp från olika SOAD-videos)

Tack för idag
er System of a down-förmedlare
Wictor