Rohypnol

Mitt namn är Michael Becket. Jag är rädd. Jag vet inte vad som väntar mig, vad som förväntas av mig.
Jag har bara hört korta, vaga ord om mitt uppdrag. Lyssnade med ett halvt öra, precis som när jag slumrade på historielektionerna i skolan. Önskar nu dock att jag hade lyssnat mer i båda situationerna. I sådant fall hade jag inte stått här, med ett vapen i mina händer jag knappt vet hur man hanterar. Nu ska jag avliva folk med detta föremål.
Leka gud.
Äntligen få vara den coola killen på åtta år som delar upp fotbollslagen.
Du duger. Du duger inte.
Hälsa på mitt bly. Diskutera ärendet med min handflata. Be om nåd när min fot trycker ner ditt ansikte i asfalten.
Trots detta är jag fortfarande rädd. Ikväll kan vad som helst hända. Jag förväntar mig det värsta. Hoppas på det bästa.
Jag har tinnitus i hjärtat. Illamående. Yr.
Det är bara två ord som ekar i mitt huvud. Lämnar inte mig. Håller sig kvar, hur mycket jag än försöker tränga bort dem. Två stavelser. Två ynkliga stavelser.
Hjälp mig...

Följetongen De stora bandens låtar du inte hört, eller det har du kanske har tagit en paus. Det hindrar dock inte Wictor från att fortsätta skriva om musik som han älskar. Idag ska vi göra raka motsatsen. Eller nästan.

Vi ska inte diskutera överskattade låtar. Vi är fortfarande inte på att ta fram de missförstådda låtarna. Förändringen denna gång är att åtminstone producenterna har trott på låtarna som jag kommer att ta upp ("Låtar du har hört, som kritikerna inte vill att du ska höra"). Det är hos kritikerna, där skon klämmer. För kritker säger mycket. De gillar mycket, de sågar mycket. Liksom alla här i världen. Men vissa låtar har fått oerhört mycket skit, från kritiker. Oftast för att det inte låter som de vill. Idag börjar vi med ett band, som inte kallas för band längre. De kallas fenomen.

Anders panna har redan startat en intim relation med sin högra hand. Ni andra höjer väl ett icke så förvånat ögonbryn. Det är självklart U2, som återigen får utrymme här på Rohypnol.

Dagens ämne är en låt från deras senaste platta. Låten heter "Get on your boots". Det som oroar mest är att den inte låter som U2 brukar. Det är rockigare. Det är funkigare. Det är inte U2 så som vi känner det. Framförallt är det The Edge som förvånar och imponerar. Han spelar riff, han spelar ackord. Det är inte den oftast magiska tonföljden som han knåpar ihop på sin gitarr. Det är ackord. Verserna har tilldelats Adam Clayton som gör ett mycket bra jobb med basen. 
Men även Bono möblerar om i U2s sound. Han rappar inte, det ska jag inte säga. Men något liknande är det. Han sjunger inte som han brukar. 
Sen kommer mellanspelet. Stämsången kommer, The Edge får använda sina fingrar till det de är bäst på. Musiken sätter igång på allvar. När refrängen knackar på dörren så börjar det låta U2 igen. Bono får då leva ut. Han får sjunga som han oftast gör. Det är inte den musikaliska defloration som man kan uppleva i Beautiful Day, men ett gott försök, absolut. 

Sen att bryggan är annorlunda kan jag inte neka till. Aldrig trodde jag att en U2-låt skulle innehålla följande: "Let me hear the sound, let me hear the sound sound". 
Det är inte dåligt, men inte så fantastisk heller. 

Så återigen förvånas jag över folkets åsikter. Jag säger inte att någon har fel. Jag säger inte att jag har rätt. 
Men jag tycker det är synd att denna U2-låt ska få skit, bara för att det inte låter som professionella kritiker vill att det ska låta.  

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere,
inom ett mörker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, där,
byts till guld och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druvan din ryster.
Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv
gravvård över vår syster!

Lillklockan klämtar till storklockans dön,
lövad står kantorn i porten
och till de skrålande gossarnas bön
helgas denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
kantas mellan rosors gulnade blad,
multnande plankor och bårar;
till dess den långa och svartklädda rad
mjukt sig bugar i tårar.

Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka,
ej mer från gräset långhalsig och smal
hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes i dag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag;
vi är torstiga alla.

(Ack längtansvärda, och bortskymda skjul
under de susande grenar,
där tid och döden en skönhet och ful
till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
lyckan, eljest uti flykten så vig,
aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
bryter fromt sina pilar.)

 
Och på tal om Bellman. Måste bara också lägga till vad wikipedia skriver om 
Bellmanhistorier. Jag tror aldrig att det har låtit så fackligt innan.

Idag berättas Bellmanhistorierna framför allt av barn, utan att historien 
har någon särskild anknytning till den historiske Bellman. De andra 
personerna i historien brukar vara av olika, oftast ovidkommande 
nationaliteter benämnda på ett sätt som avviker från normen: "en 
fransk", "en finsk", "en rysk", "en norsk" etc. och ibland heter det "en 
Bellman". Poängerna i Bellmanhistorierna rör ofta, om än inte alltid 
avföring, urin etc. Historiernas knorr består ofta i att Bellman förnedrar 
sig själv eller någon annan genom att komma i närkontakt med något 
av ovanstående. 
Bellmanhistorier är ävenledes ofta närliggande med 
Norgehistorier/Sverigehistorier – i vissa historier är Bellman direkt 
utbytbar med norrmannen/svensken.
En annan vanlig poäng är att Bellman vinner en tävling eller 
kraftmätning på ett absurt, overkligt sätt.


Wictor tackar för idag och ber om ursäkt för dagens inläggs 
identitetskris och även bugen som verkar prägla hela blogg.se