The Rohypnol killed the cat
Du vet säkert varför.
Rohypnol.
Bloggen är inte så som den brukar. Ingen skriver här. Ingen läser. Det är sorgligt.
Jag gick skämtsamt ut och skrev ett inlägg för att skaka liv i någon. Det gick hyfsat. Av ren artighet kommenterade Kewin. Men Mikael blev det verkligen fart på. Han tyckte verkligen att Kissie 2.0 var ett bra förslag.
Jag är ledsen men jag skulle aldrig klara det.
Och det är ett tydligt teckan på att bloggen dör ut, när ägaren är mån om att ändra upplägg helt. Jesper har redan sagt att han sover med en kniv under sängen om nätterna för att kunna döda bloggen, åtminstone i sina drömmar.
Men jag tar inte farväl än.
Jag har ork kvar i kroppen. Men att ha en blogg på respirator funkar inte. Så jag ber om tillstånd att kunna förklara bloggen död, jag är trots allt erfaren inom ämnet.
Vi låter Mikael och/eller Jesper svara offentligt vad de tycker.
Håll tummarna. Eller inte.
Och farväl så länge.
Wictor
Neeeeej, dö inte! Och dessutom är inte dödshjälp tillåtet här. Det finns jätte mycket att skriva om. Uppföljaren på Blizzard Kingdom till exempel, vad blev det av den? Mikaels danslektioner som jag så illa behöver, Jespers...ja, störthärliga flum som förgyller vardagen. Don't die!!
Man får gärna vara konsekvent när man gör något. Därför reagerade jag som följer på föregående inlägg: "Vilket av de tre alternativen ska vi ta? Inlägget utlovade förändring och att direkt efteråt gå tillbaka till hur det var innan visar på antingen splittring, förvirring eller idétorka hos skribenterna (åtminstone en av de tre stämmer visserligen, men man behöver ju inte förtydliga det ytterligare). Vi måste alltså välja ett alternativ. Fritzl- och I ditt ansikte-idéerna ställer jag inte upp på. Alltså får det bli Kissie 2.0.. Intelligensbefriade inlägg borde man väl kunna rapa upp, det har vi gjort ibland förr också."
Jag tror att det som gjorde att jag inte uppfattade skämtet (för om jag tolkat detta inlägg rätt var det vad det var: ett skämt) var att Rohypnol-bloggen i bästa fall får in ett nytt inlägg i veckan. Med det intervallet förväntar jag mig att inläggen är mer genomtänkta än om det läggs upp ett inlägg eller mer per dag. Jag var alltså inte beredd på att inlägget, som skiljde sig till och med från Rohypnols spretiga normer, bara var ett sätt att bryta tristessen.
Om jag framstod som en sell-out som är villig att byta koncept så fort tillfälle ges ber jag om ursäkt.
Hoppas att jag försvarat mig tillräckligt. Och hey, detta kanske lockar ytterligare en läsare till bloggen. Vi kan ju kopiera in kommentarerna på detta inlägget i egna inlägg och göra till en följetong.
Jag ser gärna att Rohypnol överlever, men inte genom att göra satir på sig själv så fort den inte har någon annan måltavla.
Och jag får be om ursäkt om du mådde dåligt/blev missuppfattad i detta inlägg, Mikael.
Du har inget du måste försvara, verkligen inte.
Nu blir det snart för känslosamt här i kommentarspåret, men jag menade inget illa, Mikael.
Rohypnol får gärna överleva för min del också, men om tre personer inte kan ge mer än ett inlägg i veckan är det för sorgligt.
Plus att den ende läsaren kvar är Kewin.
Oscar, Jonas och Anders har försvunnit.
Så just nu känns det meningslöst.
Jag vet inte om detta börjar säga någonting om min händelselösa fritid...no offense, men med tanke på omständigheterna så ;)
