Lite hat, lite kärlek, lite älskvärd musik
Då var det dags för Wictor att äntra bloggosfären igen. Idag har han som alltid ett tips med sig i sin tunga axelväska.
Wictor, med tredje bästa musiksmak på denna blogg, ska återigen tipsa om musik, vilket låter märkligt när han egentligen varit och sett en film på bio. Så låt oss börja i den änden.
Brad Pitt?
Många läsare här på bloggen (3?!) har väl sina åsikter om denna man. Oftast brukar ett ofrivlligt finger söka sig mot magsäkcen, via matstrupen.
Diane Kruger?
Va, vem fan snackar du om?
Quentin Tarantino?
Bloody Tarantino, heter han. Han som hittar på manus bara för att få visa sina blodsscener han knåpat ihop.
Ja, dessa tre personer spelar viktiga roller i den aktuella filmen.
Vilken är då filmen? Ja, du visste det redan innan du klickade in dig på bloggen. Det är självklart Inglourios Basterds. Jag ska inte skriva sönder Internet som jag har en tendens till att göra. Så jag nöjer mig (och ni får nöja er) med att lista plus och minus. Själva storyn kommer jag inte avslöja här, det får ni läsa/se er till.
Plus:
Christoph Waltz.
Den överlägset bästa skådespelaren i filmen. Spelade Judejägaren, Hans Landa.
Diane Kruger.
Lite ögongodis under de 150 minutrarna som filmen bestod av.
Brad Pitt.
Ja, han dög i denna film. Han överspelade vid vissa tillfällen, men vad fasiken, man är bara människa.
Det galna berättandet.
Exempel 1: En scen fylld med pang-pang, mustig musik och öronbedövande skrik. Scenen bryts mitt i och nästa cen är dödstyst. Kontrast.
Exempel 2: Det tonårsfilmaktiga sättet Tarantino introducerar en viss karaktär. Hårdrock och ögonstickande text. Genialt.
Satiren av hela filmindustrin. Michael Tapper gav filmen två postiljoner i Sydsvenskan. Han förstod inte. Filmen är inte seriös. Den driver med hela filmindustrin. Och skäms inte för det. Vet man om det är det en genialisk film.
Musiken.
Kommentar överflödig. Fortsätter längre ner.
Massor av andra punkter som gör pluslistan farligt överviktig.
Tänk er en gungbräda där plussidan representeras av världens mest överviktiga elefant, med en ryggsäck fylld med städ. Minussidan kan liknas vid en ovanligt dum myggas hjärna.
Minus:
Brad Pitt.
Ja, jag tycker inte om honom.
Andra självklarar punkter som jag inte orkar lista upp.
Men vad är en fjortisrecension utan avsaknaden av motargument och nackdelar?
Även om filmen inte är perfekt, så måste jag säga att jag älskade den. Jag tänker inte sätta betyg i form av en siffra.
Så till anledningen varför jag skriver detta inlägg. Årets filmlåt är följande.
Och finner du den inte särskilt bra har du inget hjärta.
Den är magi.
Hade låten varit skriven i år hade den haft en definitiv plats på min kommande lista över årets bästa låtar.
Och jag avslutar med ännu mer fjantiga budskap:
Se filmen! Den är undrerbra.
(Stavfelet var avsiktligt. Hur ska jag annars kunna göra narr av våra största bloggerskor?)
Wictor
Wictor, med tredje bästa musiksmak på denna blogg, ska återigen tipsa om musik, vilket låter märkligt när han egentligen varit och sett en film på bio. Så låt oss börja i den änden.
Brad Pitt?
Många läsare här på bloggen (3?!) har väl sina åsikter om denna man. Oftast brukar ett ofrivlligt finger söka sig mot magsäkcen, via matstrupen.
Diane Kruger?
Va, vem fan snackar du om?
Quentin Tarantino?
Bloody Tarantino, heter han. Han som hittar på manus bara för att få visa sina blodsscener han knåpat ihop.
Ja, dessa tre personer spelar viktiga roller i den aktuella filmen.
Vilken är då filmen? Ja, du visste det redan innan du klickade in dig på bloggen. Det är självklart Inglourios Basterds. Jag ska inte skriva sönder Internet som jag har en tendens till att göra. Så jag nöjer mig (och ni får nöja er) med att lista plus och minus. Själva storyn kommer jag inte avslöja här, det får ni läsa/se er till.
Plus:
Christoph Waltz.
Den överlägset bästa skådespelaren i filmen. Spelade Judejägaren, Hans Landa.
Diane Kruger.
Lite ögongodis under de 150 minutrarna som filmen bestod av.
Brad Pitt.
Ja, han dög i denna film. Han överspelade vid vissa tillfällen, men vad fasiken, man är bara människa.
Det galna berättandet.
Exempel 1: En scen fylld med pang-pang, mustig musik och öronbedövande skrik. Scenen bryts mitt i och nästa cen är dödstyst. Kontrast.
Exempel 2: Det tonårsfilmaktiga sättet Tarantino introducerar en viss karaktär. Hårdrock och ögonstickande text. Genialt.
Satiren av hela filmindustrin. Michael Tapper gav filmen två postiljoner i Sydsvenskan. Han förstod inte. Filmen är inte seriös. Den driver med hela filmindustrin. Och skäms inte för det. Vet man om det är det en genialisk film.
Musiken.
Kommentar överflödig. Fortsätter längre ner.
Massor av andra punkter som gör pluslistan farligt överviktig.
Tänk er en gungbräda där plussidan representeras av världens mest överviktiga elefant, med en ryggsäck fylld med städ. Minussidan kan liknas vid en ovanligt dum myggas hjärna.
Minus:
Brad Pitt.
Ja, jag tycker inte om honom.
Andra självklarar punkter som jag inte orkar lista upp.
Men vad är en fjortisrecension utan avsaknaden av motargument och nackdelar?
Även om filmen inte är perfekt, så måste jag säga att jag älskade den. Jag tänker inte sätta betyg i form av en siffra.
Så till anledningen varför jag skriver detta inlägg. Årets filmlåt är följande.
Och finner du den inte särskilt bra har du inget hjärta.
Den är magi.
Hade låten varit skriven i år hade den haft en definitiv plats på min kommande lista över årets bästa låtar.
Och jag avslutar med ännu mer fjantiga budskap:
Se filmen! Den är undrerbra.
(Stavfelet var avsiktligt. Hur ska jag annars kunna göra narr av våra största bloggerskor?)
Wictor
Kommentarer
Trackback
