Vem ser vem?
Titta inte så där på mig. Just det, ja. Exakt. Den där blicken. Den blicken som klär av mig. Jag hatar det. Du får mig att känna mig älskad, samtidigt som jag skäms. Dina ögon analyserar mig, kvadratmillimeter för kvadratmillimeter.
Du älskar det du ser. Tror inte jag vet om det, men det gör jag.
Ändå så låtsas vi båda två. Som en tyst överrenskommelse. Du kan gråta hos dina vänner och kräva sympati. Jag kan skina hos mina vänner och få de att avundas mig. Han som alla vill ha.
Så fort du går förbi känner jag det ju. Din nervösa, blyga blick som plågas av att leta sig fram till mig. Allt det som din blick måste slå sig förbi. Snygga människor som ska iväg och få briljera, imponera på andra människor. Fula människor som säkert ska iväg och gråta i någon hörna för att ingen ser dem. Resterande människor som bara går. Alla dessa måste din blick kämpa igenom för att få en glimt av mig.
Du älskar det du ser. Mitt hår. Mina ögon. Mina läppar. Allt.
Så varför kan du inte se mig? Jag klär av dig med min blick. Men du ser mig inte. Jag hatar det. Att du inte möter min blick.
Jag kämpar igenom mer än ett par störande människor i mitt synfält för att bara få se dig. Jag går upp tidigare än solen. Jag tar mig till en arbetsplats jag hatar. Jag konverserar med kollegor jag avskyr. Tidig kväll kommer jag hem, äter kall middag, rester från gårdagen. Slötittar på televsionen fram till sen natt. Jag släcker den efter ett par timmar. Du tror väl att jag somnar. Det gör jag inte. Jag gråter. Kramar kudden, skriker i kudden, slår kudden. Bara för att du inte ser mig.
Du med ditt ängalika hår. Dina ögon som horisontlösa oceaner. Dina perfekt symmetriska läppar. Hela du. Så vacker att jag ens skäms över att ha tänkt oss delge löften åt varandra. Jag skäms för att jag hoppas på att du ska vilja att jag trär en förlovningsring över ditt finger.
Du märker nu hur det är, hoppas jag.
Ingen kan älska dig så mycket som jag gör. Varje dag då jag inte får se ditt ansikte, andas in din kroppslukt eller höra din röst är en fruktansvärd dag.
Så fort jag hör din röst, ler jag. Inget kan förstöra min dag.
Den dag du ser mig, förstår hur mycket jag älskar dig och du besvarar min kärlek; det kommer att vara mitt livs allra bästa dag.
Du älskar det du ser. Tror inte jag vet om det, men det gör jag.
Ändå så låtsas vi båda två. Som en tyst överrenskommelse. Du kan gråta hos dina vänner och kräva sympati. Jag kan skina hos mina vänner och få de att avundas mig. Han som alla vill ha.
Så fort du går förbi känner jag det ju. Din nervösa, blyga blick som plågas av att leta sig fram till mig. Allt det som din blick måste slå sig förbi. Snygga människor som ska iväg och få briljera, imponera på andra människor. Fula människor som säkert ska iväg och gråta i någon hörna för att ingen ser dem. Resterande människor som bara går. Alla dessa måste din blick kämpa igenom för att få en glimt av mig.
Du älskar det du ser. Mitt hår. Mina ögon. Mina läppar. Allt.
Så varför kan du inte se mig? Jag klär av dig med min blick. Men du ser mig inte. Jag hatar det. Att du inte möter min blick.
Jag kämpar igenom mer än ett par störande människor i mitt synfält för att bara få se dig. Jag går upp tidigare än solen. Jag tar mig till en arbetsplats jag hatar. Jag konverserar med kollegor jag avskyr. Tidig kväll kommer jag hem, äter kall middag, rester från gårdagen. Slötittar på televsionen fram till sen natt. Jag släcker den efter ett par timmar. Du tror väl att jag somnar. Det gör jag inte. Jag gråter. Kramar kudden, skriker i kudden, slår kudden. Bara för att du inte ser mig.
Du med ditt ängalika hår. Dina ögon som horisontlösa oceaner. Dina perfekt symmetriska läppar. Hela du. Så vacker att jag ens skäms över att ha tänkt oss delge löften åt varandra. Jag skäms för att jag hoppas på att du ska vilja att jag trär en förlovningsring över ditt finger.
Du märker nu hur det är, hoppas jag.
Ingen kan älska dig så mycket som jag gör. Varje dag då jag inte får se ditt ansikte, andas in din kroppslukt eller höra din röst är en fruktansvärd dag.
Så fort jag hör din röst, ler jag. Inget kan förstöra min dag.
Den dag du ser mig, förstår hur mycket jag älskar dig och du besvarar min kärlek; det kommer att vara mitt livs allra bästa dag.
Kommentarer
Postat av: Mikael
Är det fiktion eller reflektion över verkligheten? I så fall undrar jag så klart vem karaktärerna i texten är.
Postat av: Kewin
Om det inte hade vatt för att andra stycket börjat med det lilla ordet "så", så hade jag trott att det tankar från de båda parterna. Nu blir jag dock lite förvirrad och känner att jag drunknar i detta djupa och välskrivna inlägg. Därför upprepar jag rubriken: Vem ser vem?
Trackback
