Ensam är du stark
Mitt namn är Michael Becket. Jag är rädd. Jag vet inte vad som väntar mig, vad som förväntas av mig.
Jag har bara hört korta, vaga ord om mitt uppdrag. Lyssnade med ett halvt öra, precis som när jag slumrade på historielektionerna i skolan. Önskar nu dock att jag hade lyssnat mer i båda situationerna. I sådant fall hade jag inte stått här, med ett vapen i mina händer jag knappt vet hur man hanterar. Nu ska jag avliva folk med detta föremål.
Leka gud.
Äntligen få vara den coola killen på åtta år som delar upp fotbollslagen.
Du duger. Du duger inte.
Hälsa på mitt bly. Diskutera ärendet med min handflata. Be om nåd när min fot trycker ner ditt ansikte i asfalten.
Trots detta är jag fortfarande rädd. Ikväll kan vad som helst hända. Jag förväntar mig det värsta. Hoppas på det bästa.
Jag har tinnitus i hjärtat. Illamående. Yr.
Det är bara två ord som ekar i mitt huvud. Lämnar inte mig. Håller sig kvar, hur mycket jag än försöker tränga bort dem. Två stavelser. Två ynkliga stavelser.
Hjälp mig...
