Rohypnol

Istället för att lägga upp ett musiktips (herregud, vad håller han på med?!) så ska jag idag bidra med ett par kloka citat från mer eller mindra kloka personer. Skriv något av citaten på nästa prov, tatuera ett av citaten i pannan eller döp din första unge till något av det. Eller bara begrunda.

"Är man kräsen får man runka"
Stefan Neglén, skolclown och pimp

"Med mod, genom gläde, mot målet"
Thomas Sundell, sjukgymnast och filosof

"Skräm inte fågeln för då blir den rädd"
Jonas Holgersson, analytiker och virrpanna

"Att prata med dig är som att prata med en soptunna. Ni båda är fulla med skit"
Wictor Magnusson, hobbycyniker och diktator

"Jag tycker om fotboll. Så länge det är personer jag inte tycker om som spelar det"
Anders Skottner, sarkasmstudent och antiidrottare

"I kissed a boy and i liked it... NOT! Eller?"
Jesper Möller, grammatiksfientlig och poet

"Få mig att flabba clownpojk"
Martin Müller, jovialisk jätte

"Jag klagade på mina tråkiga dansskor. När jag gick ut för att tjura stötte jag på en man utan fötter."
Mikael Ewald, taktfast och världsvan

"Så avslutade jag kvällen som jag brukar. Med en slörunk"
Kullberg, loadingmedlem och spelentusiast

"Hästen jag sitter på är inte hög, det är ni alla andra som ligger på marken bara"
Tommy Håkansson, smartass och bloggare


Tack för idag mina vänner
om ni vill ha ännu fler smarta citat, så är det bara att be om det, då kommer fler inlägg
Sammanställaren Wictor 

Först och främst vill jag hälsa Jesper välkommen tillbaka. Tydligen så har Rohypnol gått och blivit en musikblogg, inte mig emot. Då kan jag ju även "råka" smyga in lite dansfilmer. Och, nej, det innebär inte nödvändigtvis dansbandsmusik. Som exempel kan ni här nedan se ett klipp med West Coast Swing. Låten som spelas är Trommeltanz, i folkmun kallad Din Daa Daa, av George Kranz (1984). Håll till godo.

Pang. Dörren till banken smäller upp bakom folket. Alla vänder sig om och blir bländade av ljuset som söker sig till folkets ögon som myggor till ens blod på en varm sommardag. En person som får tillbaka sin syn smått, kisar med sina blåa ögon. "Vem fan är det där!?" säger personen högt. En annan som också börjar få tillbaka sin syn säger stammande "D d d det är HAN!"

Just det mina damer och herrar, Jag, mästaren av mästare, kungen av kungar, guden över alla. Jesper är tillbaka!

Har ni saknat mig? Självklart har ni det, det är ju bara till att läsa Wictors inlägg

"Vem skrev det här inlägget? A. Wictor Kagemark? B. Mikael Enwald? C. Isabella Löwengrip? D. Alex Schulman?" då jag citerar "Jesper tycker jag verkligen ska ta sig i kragen då han inte skrivit här sedan spågummorna förutspådde att Berlinmuren skulle rasa tre liv efter deras dåvarande."

Fan jag borde vara offline från denna bloggen mer i fortsättningen då jag känner mig mer efterlängtad här på Rohypnol än vad jag gör i verkligenheten! Men, men, två veckor av prakitiken har gått och det är fortfarande skit tråkigt även om jag äntligen efter två veckor av sortera band och fixa fönster och städa Tv4:as gamla studio så har jag fått filma! YEAH! skriker världen eller inte.

Men en positiv sak har hänt under dessa två veckorna jag varit på praktik då min bror tog vårt PlayStation 3 från vår pappa till min mamma vilket är lika förbjudet som för Påven att säga att han är bög och samtidigt run.... nä Jonas läser på denna bloggen Jesper, det blev lite hårt där. Men min hjärna snurra på helvarv vilket den inte gjort på....ja, vem fan vet.
Men när PS3 äntligen var hemma hos mamma så tog han fram påsen och och och Resident Evil 5 åker upp ur de! Ahh!! MItt hjärta pumpar 110 och mina händer vill få tag på kontrollen snabbare än snabbast. Efter 4 dagar, ungefär 22 timmars spel tid hade vi klarat det på Easy, på söndagen var vi hos sista bossen på Normal och idag har vi kommit 2/6 av spelet på Veteran. Suck! Jag skäms! Men inte nog med att han hade fixat Resident Evil 5 utan efter långa, långa diskussioner om Coldplays Viva la Vida så kom även den skivan in i huset och OMG vad den skivan är Gudomlig! Så här kommer en låt som är.... ja.....Coldplay - Lost!

Mina damer och tyskar, det är dags för mig att avslöja rykande färska fakta. Det som ni har läst om så mycket i tidningarna. Konservativa gamlingar har skakat sina huvuden ur led, eftersom tekniken har sprungit i cirklar runt dem. Piraterna har applåderat och skrattat utan avbrott. Nu har Spotify startat. Och Wictor har det, liksom Skottner som fick det av honom (Skottner kommer att tacka Wictor i form av Blowjobs och/eller tacksex, red anm).
Så om ni inte har det. Nyyä, nyyä, nyyä.
Det är musikens Youtube. Fast som ett Itunes. Så enkelt. Så välbehövligt. Så självklart.
Tack Spotify.

Er egna Spotifymedlem
Wictor

Hej, alla vänner. Idag har jag jobbat. På Lokaltidningen. Vad jag gör? Jag filmar ju i vanliga fall, så vad fan gör jag då där? Jo, jag filmar. Men hur går det? Det är en vanlig veckotidning ju. Men jag filmar för deras webbtidning ser du. Så jag får väl passa på att göra reklam för mig själv.

Här kan du se filmer jag gjort

De filmer jag gjort är: Frågor om Frankrike..., Ungt, Kreativt... och Linus vill rädda oss alla
(Tyvärr så är filmerna "tjocka" då jag försökt varna de på Lokaltidningen om att vi spelar in i 4:3 format, men vi ska ändå visa filmerna i Widescreen 16:9. Inte okej, anser jag, men ni vet säkert att en praktikant inte får tycka till).

Men hur som helst. Jag upptäckte en rolig idé på deras hemsida. Två killar på en annan av deras redaktioner har startat en "Jag har aldrig...blogg". Alltså man skriver saker man aldrig gjort innan, att man verkligen går inför det. Det hade jag tänkt börja med nästa vecka. Men jag kan lika gärna låtsas att jag redan gjort det.

Jag har aldrig lagt upp ett inlägg om min praktik innan.
Det var en slö start. Men nästa vecka blir det bättre. Det lovar jag. Nästan i alla fall.

Wictor Hawkwind

Hallå hallå.

Jag har varit borta från bloggen ett tag men kan lättad konstatera att i alla fall en av mina härliga medbloggare jobbat flitigt. Sarkasmerna som ofta utlovats har inte varit lika fylliga och välformulerade som de brukar, men trots detta var det med ett roat leende jag läste igenom vad jag missat.

För att kompensera för min frånvaro tänkte jag skriva lite idag och berätta om ett scenario från min praktikplats. Som de flesta kanske vet har vi i medietrean praktik från vecka elva till vecka fjorton. Jag, och de andra som har samma praktikplats som jag, jobbar i LSS lokaler med att bygga en hemsida åt Höllvikens bibliotek. Under arbetet pratar vi en del och reflekterar över hur det går, hur mycket vi har kvar, hur vädret är, vad de gör som går förbi utanför osv. Vi sitter ofta kvar och jobbar tills strax efter att de andra i byggnaden slutat och gått hem.

Idag kom städerskan in framåt slutet av dagen och frågade ifall vi hade mycket kvar eller om hon kunde börja så smått. Självklart kunde hon det, sa vi.

- Det där var överraskande, sa en anonym talare.
- Vadå? Blev responsen.
- Det är nog den första städaren jag träffat som både pratar svenska och är trevlig.

Ligger det inte lite sanning i det uttalandet? Bedöm själva.

Mikael

Aha, för första gången så gillar jag något där Musse Pigg medverkar (Kingdom Hearts undantaget för där slipper man honom för det mesta).

Vi kan nog komma överens om en sak. Att Guitar Hero: World Tour har en halvdan låtlista, det är inte så många jättebra låtar. Visst, vi har Go Your Own Way, B.Y.O.B och Sublime, men ändå! Så här kommer jag med tre tips, som man kanske kan släppa inom en snar framtid, eller vad sägs Activision? Se det hela som en chans att även uppdatera era musikbibliotek, kära läsare!

Thunder - River of Pain

Måhända att det är gammal gubbrock med för många åldringar med för lite trendriktiga kläder på samma yta men vem bryr sig? Med lagom självömkande text, cool basslinga och ett antal fräcka gitarrsolon som smeker gitarrhalsen så är vi nog något på spåren. Varför har man inte tagit med Thunder tidigare?

Audioslave - Be Yourself

Vänta här nu! Vi har haft med Rage against the machine, var har då Audioslave tagit vägen? Det är ändå 75% av medlemmarna som är med i båda banden. Vilket band som är bäst av de båda ska vi nog låta vara osagt så att vi inte blir ovänner här, men vi kan nog komma överens om att Audioslave fick till en riktig hit med Be Yourself. Och en dag utan Morellos sound är en dålig dag.

Dispatch - The General

Om ni tryckte igång låten först undrar ni nog varför en sån här låt ska vara med. Som svar på det ställer jag motfrågan: "Om skit som Hot for Teacher kan vara med, så varför inte då en skön gitarrlåt med akustisk gitarr?" Soft röst, härlig gitarr och mysigt beat. Den perfekta bakfyllelåten.

Den uppstigande morgonsolen filtrerades genom de fyra stora smutsklistriga fönsterrutorna på den östra väggen. Många njöt av ljuset. Tillsammans med solen, vaknade också koltrastarna som värmde upp sina stämband, för att snart börja på sin morgonmysiga melodi. Fröken tittade på Lukas med ett leende, det gjorde hon alltid. Tänderna var gula som nykokt pasta, men ändå med en svart ton eftersom hon hade börjat snusa året tidigare, vid 55 års ålder. Hennes kastanjfärgade hår hängde ungefär till hennes nyckelben och håret var verkligen i behov av en dusch. Det var märkligt hur torrt det faktiskt var. Ögonen hennes var gröna och små, placerade under en hög panna. Men trots detta, märktes det att hon var trött, och inte var på topp i det sociala livet. Vissa av oss trodde att anledningen var maktskiftet i och med att Reinfeldt tillträdde som statsminister. Även om jag själv trodde på tjejernas teori. Tjejerna trodde att vår kära fröken hade blivit lämnad av sin make. Beviset låg skickligt förklätt i det läxförhör i engelska vi precis hade haft. Vilken lärare tar annars orden som Bedragare, Manschauvinist (vilket helvete det var att hitta det ordet) och Otrogen till ett läxförhör?

Rasten var välbehövlig, klockan var middag och nästan alla mina klasskamrater ville se MFF-AIK, som skulle börja om två timmars tid. Själv hade jag aldrig sett en fotbollsmatch live, i hela mitt liv, förutom min 13-åriga kusins finalmatch mot Helsingborg (0-5). Väldigt pinsamt faktiskt. Mitt stora intresse, det som jag ägnade varenda liten rast åt, varje liten detalj från mina matcher berättade jag för farsan, som med huvudet i ekonomisidorna inte lyssnade alls på vad jag sa. Det var inte fel på viljan, utan snarare min ekonomi och farsans hönsighet. När jag inte hade råd till en match som, började jag med att fråga pappa om han hade lust att se MFF spela. Det gick aldrig, utan vi fortsatte med att jag nämnde att alla mina klasskamrater skulle dit. Sen berättade jag att det var gratis (det var det ju givetvis inte), med följd av små eftertänksamheter från farsan. Allt som oftast slutade med att jag föll ner på knä och drog i hans byxor, bönade och bad, gav honom komplimanger, bara för att få vara borta i två timmar och skrika sönder min hals, för att sedan ha en anledning till att slippa de muntliga nationella proven i skolan. Kanske var det just denna demolering av min stolthet, som gjorde att farsan utan vare sig ord eller sympati, återgick till sin tidning. Så gick det till varje gång.              

En kvart var vad vi fick för att sträcka på benen. Som vanligt delades klassen automatiskt upp i fyra olika grupper.

Grupp nummer ett bestod av fyra personer, vars främsta intresse var att ringmärka gråsuggor och diskutera Saturnus omloppsbana. Alla i gruppen var guld värda under framförallt fysiklektionerna, men lika intressanta som schampo på fritiden. Det var för övrigt denna grupp där Lukas befann sig. Tack vare deras nördighet och kunskap, kallades alla i denna grupp för betygrunkare.

Grupp nummer två var den gruppen jag tillhörde och var också den största med 12 stycken till antalet. Denna grupp fick aldrig något öknamn, för att vi inte hade några explicita svagheter. Vi var dem som många såg som genomsnittstonåringar. Alla var killar, med undantag för två pubertetsena tjejer. Det enda vi brydde oss om var att få så högt betyg, med så lite studerande som möjligt. Fotboll stod oss nära, och så fort ett runt eller ovalt föremål syntes var matchen igång. Att göra mål var absolut viktigast, att slita på hela planen uppmärksammades aldrig. Det gjorde tacklingarna. Om man satte dit dojan på någon oskyldigs ben som senare bildade ett blåmärke, fick man gratulationer, ju större märke, desto mer gratulationer.

Grupp nummer tre var "K-vitaminerna" och bestod av sex stycken tjejer som var tre år före sin åldersgrupp i utseende och tre år efter i intelligensen. Varje rast, och ibland under lektionerna, stod de vid rökområdet och rökte, alternativt skröt om sina erfarenheter i sovrummet. Oskuld var inte ett ord för denna sextett, utan snarare ett skämt. För de var det nästan åt andra hållet, om man kan säga så. En av de hade till och med lyckats få till det med lärare, vilket gjorde henne till den gruppmedlemmen med högst betyg.      

Paradoxalpatrioterna var den sista gruppen bestod av fem utåtriktade män (de föredrog att kallas det), som hatade sina klasskamrater och umgicks med alla andra på skolan. De älskade att kräla i stoftet, eftersom de till råga på allt lyckats få med sig utseendet. Det var inte möjligt att vår klass fick fem stycken såna där, i vanliga fall är det max två stycken per klass. Betygen som de hade var acceptabla, men inte heller mycket att skryta med. Denna grupp fick inte heller något smeknamn, skälet var att många ansåg att de inte ingick i vår klass.

Arkitekten av vår skolgård, måste ha haft vår klass i baktanken. Skolgården var perfekt uppdelad för alla våra grupper. Framför ingången, stod ett par meterhöga blommande buskar. Bredvid varje buske, satt en träbänk nerborrad i den dystert gråa spruckna asfalten. Detta var betygrunkarnas hållplats, och vi fotbollstokiga höll inte till så långt ifrån. Drygt tjugo meter framför ingången, stod två basketkorgar 15 meter ifrån varandra, näten i korgarna hade någon idiot dragit loss. Men vi ägnade oss åt fotboll istället. Att ha stolpen som mål, var ganska svårprickat, särskilt när tolv stycken trängdes på en 20 m² stor plan.

Ironiskt nog låg rökområdet precis utanför idrottssalen, som var den sydöstra delen av hela skolbyggnaden, det var den enda plats på skolgården som det var tillåtet att röka på, vilket K-vitaminerna inte var nöjda med. Matpersonalen hade ofta gula fingrar och rökte var de ville, det både såg och luktade man. Rykten gick om att de i väldigt få fall fimpade sina cigaretter i potatismoset, som vi fick varannan torsdag, ofta till stekt falukorv.

Grupp nummer fyra behövde i själva verket ingen skolgård. De ville bara så fort som möjligt träffa sina vänner, och ställde därför sig, med armarna i kors, vid dörren till klassrummet för att läraren skulle släppa sin klass något lite tidigare än beräknat. Detta lyckades rätt ofta, och i de fallen kom ingen av de tillbaka till lektionen. Det var ingen som frågade efter dem, ingen som blev besviken. Att alla från grupp nummer fyra uteblev, förvånade inte ens lärarna mot slutet av terminen.

Tja, här kommer tre musikvideos från tre olika spel. Njut eller inte det upp till er själva.