Rohypnol

Så var det dags för mig att äntligen göra skäl för mitt namn som den ökände novellmästaren. Mästaren vet jag inte varför, men ökänd är jag i alla fall då "proffsbloggare" svimmar då de ser längden på dessa inlägg. Ordet proffsbloggare är förresten fjantigt då Sveriges mest kända bloggare förnekar att hon dricker alkohol (då som olovlig) men lägger upp bilder när hon slukar alkohol som en svamp, på bloggen.
Hur som helst, dags för mig att publicera något litterärt. Det är jag själv som skrivit det. Det är inte en novell, det är ett uttdrag ur den romanen som jag trodde att jag skulle skriva, likt en annan kvinnlig ungdom som tror att hennes skrivspråk är lika "fantastiskt" som hennes röst var när ingen kille vågade sjunga solo i femte klass.
Nu ska jag inte dra ut på det längre. Det är en lång text, men jag uppskattar om ni läser det.
Tack för nu
Wictor

Den uppstigande morgonsolen filtrerades genom de fyra stora smutsklistriga fönsterrutorna på den östra väggen. Många njöt av ljuset. Tillsammans med solen, vaknade också koltrastarna som värmde upp sina stämband, för att snart börja på sin morgonmysiga melodi. Fröken tittade på Lukas med ett leende, det gjorde hon alltid. Tänderna var gula som nykokt pasta, men ändå med en svart ton eftersom hon hade börjat snusa året tidigare, vid 55 års ålder. Hennes kastanjfärgade hår hängde ungefär till hennes nyckelben och håret var verkligen i behov av en dusch. Det var märkligt hur torrt det faktiskt var. Ögonen hennes var gröna och små, placerade under en hög panna. Men trots detta, märktes det att hon var trött, och inte var på topp i det sociala livet. Vissa av oss trodde att anledningen var maktskiftet i och med att Reinfeldt tillträdde som statsminister. Även om jag själv trodde på tjejernas teori. Tjejerna trodde att vår kära fröken hade blivit lämnad av sin make. Beviset låg skickligt förklätt i det läxförhör i engelska vi precis hade haft. Vilken lärare tar annars orden som Bedragare, Manschauvinist (vilket helvete det var att hitta det ordet) och Otrogen till ett läxförhör?

Rasten var välbehövlig, klockan var middag och nästan alla mina klasskamrater ville se MFF-AIK, som skulle börja om två timmars tid. Själv hade jag aldrig sett en fotbollsmatch live, i hela mitt liv, förutom min 13-åriga kusins finalmatch mot Helsingborg (0-5). Väldigt pinsamt faktiskt. Mitt stora intresse, det som jag ägnade varenda liten rast åt, varje liten detalj från mina matcher berättade jag för farsan, som med huvudet i ekonomisidorna inte lyssnade alls på vad jag sa. Det var inte fel på viljan, utan snarare min ekonomi och farsans hönsighet. När jag inte hade råd till en match som, började jag med att fråga pappa om han hade lust att se MFF spela. Det gick aldrig, utan vi fortsatte med att jag nämnde att alla mina klasskamrater skulle dit. Sen berättade jag att det var gratis (det var det ju givetvis inte), med följd av små eftertänksamheter från farsan. Allt som oftast slutade med att jag föll ner på knä och drog i hans byxor, bönade och bad, gav honom komplimanger, bara för att få vara borta i två timmar och skrika sönder min hals, för att sedan ha en anledning till att slippa de muntliga nationella proven i skolan. Kanske var det just denna demolering av min stolthet, som gjorde att farsan utan vare sig ord eller sympati, återgick till sin tidning. Så gick det till varje gång.              

En kvart var vad vi fick för att sträcka på benen. Som vanligt delades klassen automatiskt upp i fyra olika grupper.

Grupp nummer ett bestod av fyra personer, vars främsta intresse var att ringmärka gråsuggor och diskutera Saturnus omloppsbana. Alla i gruppen var guld värda under framförallt fysiklektionerna, men lika intressanta som schampo på fritiden. Det var för övrigt denna grupp där Lukas befann sig. Tack vare deras nördighet och kunskap, kallades alla i denna grupp för betygrunkare.

Grupp nummer två var den gruppen jag tillhörde och var också den största med 12 stycken till antalet. Denna grupp fick aldrig något öknamn, för att vi inte hade några explicita svagheter. Vi var dem som många såg som genomsnittstonåringar. Alla var killar, med undantag för två pubertetsena tjejer. Det enda vi brydde oss om var att få så högt betyg, med så lite studerande som möjligt. Fotboll stod oss nära, och så fort ett runt eller ovalt föremål syntes var matchen igång. Att göra mål var absolut viktigast, att slita på hela planen uppmärksammades aldrig. Det gjorde tacklingarna. Om man satte dit dojan på någon oskyldigs ben som senare bildade ett blåmärke, fick man gratulationer, ju större märke, desto mer gratulationer.

Grupp nummer tre var "K-vitaminerna" och bestod av sex stycken tjejer som var tre år före sin åldersgrupp i utseende och tre år efter i intelligensen. Varje rast, och ibland under lektionerna, stod de vid rökområdet och rökte, alternativt skröt om sina erfarenheter i sovrummet. Oskuld var inte ett ord för denna sextett, utan snarare ett skämt. För de var det nästan åt andra hållet, om man kan säga så. En av de hade till och med lyckats få till det med lärare, vilket gjorde henne till den gruppmedlemmen med högst betyg.      

Paradoxalpatrioterna var den sista gruppen bestod av fem utåtriktade män (de föredrog att kallas det), som hatade sina klasskamrater och umgicks med alla andra på skolan. De älskade att kräla i stoftet, eftersom de till råga på allt lyckats få med sig utseendet. Det var inte möjligt att vår klass fick fem stycken såna där, i vanliga fall är det max två stycken per klass. Betygen som de hade var acceptabla, men inte heller mycket att skryta med. Denna grupp fick inte heller något smeknamn, skälet var att många ansåg att de inte ingick i vår klass.

Arkitekten av vår skolgård, måste ha haft vår klass i baktanken. Skolgården var perfekt uppdelad för alla våra grupper. Framför ingången, stod ett par meterhöga blommande buskar. Bredvid varje buske, satt en träbänk nerborrad i den dystert gråa spruckna asfalten. Detta var betygrunkarnas hållplats, och vi fotbollstokiga höll inte till så långt ifrån. Drygt tjugo meter framför ingången, stod två basketkorgar 15 meter ifrån varandra, näten i korgarna hade någon idiot dragit loss. Men vi ägnade oss åt fotboll istället. Att ha stolpen som mål, var ganska svårprickat, särskilt när tolv stycken trängdes på en 20 m² stor plan.

Ironiskt nog låg rökområdet precis utanför idrottssalen, som var den sydöstra delen av hela skolbyggnaden, det var den enda plats på skolgården som det var tillåtet att röka på, vilket K-vitaminerna inte var nöjda med. Matpersonalen hade ofta gula fingrar och rökte var de ville, det både såg och luktade man. Rykten gick om att de i väldigt få fall fimpade sina cigaretter i potatismoset, som vi fick varannan torsdag, ofta till stekt falukorv.

Grupp nummer fyra behövde i själva verket ingen skolgård. De ville bara så fort som möjligt träffa sina vänner, och ställde därför sig, med armarna i kors, vid dörren till klassrummet för att läraren skulle släppa sin klass något lite tidigare än beräknat. Detta lyckades rätt ofta, och i de fallen kom ingen av de tillbaka till lektionen. Det var ingen som frågade efter dem, ingen som blev besviken. Att alla från grupp nummer fyra uteblev, förvånade inte ens lärarna mot slutet av terminen.