Herr Positiv
Jag står i buskarna, och spanar. Regnet slår ner mot mig, limmar fast min lugg i pannan. Kavajen är förstörd sen länge. Jag fryser. Det är strax över nollstrecket på termometern.
Vi blev ovänner på vår promenad. Du skrek, jag försökte tysta dig. Du började slå mot mig, jag försökte lugna dig. Lönlöst.
Du sprang fortare än du någonsin sprungit. Jag hann inte stoppa dig. Men jag visste exakt vart du skulle. Så förutsägbart.
Jag mår illa. Fastän jag visste att det här skulle hända, så vägrade jag inse klara fakta. Det är fruktansvärt att se det fortlöpa inför mina ögon.
Han smeker dig längs låret. Du tittar på honom med åtrå i blicken. Han tar av din klänning. Du knäpper upp hans skjorta. Ingen av er verkar skämmas.
Att jag betraktar varenda liten rörelse ni gör, har ni ingen aning om. Att jag fortfarande står kvar och bara observerar får mig att äcklas av mig själv.
En kort dörrsignal. Han öppnar dörren, byxorna nere vid anklarna. Den berusande känslan som avfläckades i hans ögon har nu bytts ut mot skräck.
Med en duns faller han ner mot golvet. Du kommer springandes. Skriker. Hat, blandat med skräck. Jag kan inte torka bort min hånflin.
Hård metall möter bräckligt huvud. Du öppnar munnen, men inga ljud kommer ut. Han orörlig, du likaså. Min skjorta är nedsmetad med blodstänk.
Du kryper mot väggen, bort från mig. Varför då? jag vill dig ju bara väl. Inget ont kommer att hända. Det onda är redan borta.
Jag tar vid där den förra herren slutade. Du gör inte motstånd. Bara snyftar ljudlöst. Kniper med ögonen, vill inte se vad som kommer annalkandes, även om du vet precis vad som kommer hända.
Min penis tränger in i dig. Du inhalerar kraftigt på grund av smärtan. Fnyser till vid varje stöt jag gör i ditt underliv. Jag njuter.
Min hand smeker dig hårt. Min hand blir röd av vidrörningen. Du utstöter fortfarande inte ett ljud. Bara tar emot, precis som jag vill att du ska göra.
Så kommer det ut några ord från din mun. Våldta mig, säger du. Våldta mig. Jag bara fortsätter. Gör precis som du önskar.
Mitt huvud trycks ner mot marken. Jag känner lukten av rök. Mitt saliv faller längs min kind mot golvet. Händerna bakom ryggen.
Jag tittar på dig. Du tittar inte på mig. Din blick är fäst i taket. Ditt bröst är täckt av blod, liksom ditt underliv. Hade jag bara fått fortsätta hade även din mun varit det.
Jag kan inte hjälpa att jag skrattar. Du är död, din make är död. Inom snar tid kommer jag också vara det. Men jag ler. För jag är Herr Positiv.
Har denna text skrivits i ett särsklilt syfte, eller är det bara nedskrivna tankar som råkat flyga förbi? Om det första alternativet inte är fallet, vad bekymrar dig kära skribent? Är du deprimerad, benägen att få fram en poäng eller bara allmänt konstnärlig och känner att du vill få utlopp för all kreativitet som snurrar runt i huvudet?
Nyfiken Kewin
Jag vill inte säga att jag har befunnit mig i samma sits. Det vore till att överdriva.
Och låt mig besvara dina tre frågor så här:
Denna text är benägen att få fram en poäng. Om ni lyckas lista ut den, är ni kanske inte blivande hjärnkirurger, men ändå värda en applåd.
Denna text är också - som du så vackert uttryckte det - ett behov av att få utlopp för all kreativitet som snurrar runt i huvudet.
Summa summarum: Det är en självupplevd historia, modifierad och överdriven så klart. Vad det är som hänt mig får du gärna försöka klura ut själv, det tänker jag inte hjälpa dig med. Dels är historien också ett resultat av ett behov att få skriva av mig.
