Tillbaka från mörkret
Ett ljud. Han vred på huvudet i den riktning han hört ljudet komma från. Inte en ljusglimt. Allt var fortfarande mörkt. Han kisade för att se om han kunde uppfatta några rörelser, något tecken på liv. Han lyfte vänsterarmen och hörde skramlandet av kedjorna som förband hans handleder med burtaket.
Plötsligt bröt en strimma av ljus igenom mörkrets draperier och han förblindades tillfälligt, både ljuset av ljuset självt och av hopp och lycka. Långsamt anpassade sig ögonen till ljuset och han såg buren han satt inspärrad i, men också hur han kunde ta sig ut. Hysterisk, som om han varit på väg att törsta ihjäl och nu såg ett glas vatten, sträckte han sig efter nyckeln för att låsa upp handbojorna. Då slocknade ljuset igen.
Han sjönk ihop på golvet och sänkte huvudet, men ett frö av hopp hade slagit rot i hans medvetande och pockade på uppmärksamhet. "Vänta bara, någon dag till." Han väntade och väntade, men tiden gick långsamt där han satt i mörkret. Efter långt väntande såg han äntligen ljuset igen, men den här gången var det annorlunda. Den här gången lös det inte lika starkt, men ändå trängde det på något sätt undan mer av mörkret. Det här ljuset var också varmare och utlovade större trygghet. "Jag kommer att stanna här länge." Vår hjälte, som suttit inspärrad i den tidigare mörklagda buren, hittade nyckeln och tog sig ut. Frihet. Det kändes som det var så länge sedan, även fast det egentligen bara gått några dagar.
Nu sitter jag här och skriver igen, ledsen för avbrottet. Något ägarsyndrom vill vi inte veta av. Syster! Patienten är redo för sin antibiotika!
Som de flesta av våra läsare, ja minst en måste det väl vara, vet så har mitt internet legat nere på grund av en trasig router. Nu är den utbytt och uppkopplingen funkar som aldrig förr, nu gäller det bara att jag får fart också.
Det var väl egentligen mest det jag ville få fram: Misströsta inte, jag är tillbaka och här för att stanna. Visserligen når mina författartalanger inte högt nog för att ens kunna slicka Wictors i knävecket, men jag hoppas ändå att ni fann någon form av nöje i att läsa inlägget.
Tack ska jag ha! På återseende...
Mikael
Plötsligt bröt en strimma av ljus igenom mörkrets draperier och han förblindades tillfälligt, både ljuset av ljuset självt och av hopp och lycka. Långsamt anpassade sig ögonen till ljuset och han såg buren han satt inspärrad i, men också hur han kunde ta sig ut. Hysterisk, som om han varit på väg att törsta ihjäl och nu såg ett glas vatten, sträckte han sig efter nyckeln för att låsa upp handbojorna. Då slocknade ljuset igen.
Han sjönk ihop på golvet och sänkte huvudet, men ett frö av hopp hade slagit rot i hans medvetande och pockade på uppmärksamhet. "Vänta bara, någon dag till." Han väntade och väntade, men tiden gick långsamt där han satt i mörkret. Efter långt väntande såg han äntligen ljuset igen, men den här gången var det annorlunda. Den här gången lös det inte lika starkt, men ändå trängde det på något sätt undan mer av mörkret. Det här ljuset var också varmare och utlovade större trygghet. "Jag kommer att stanna här länge." Vår hjälte, som suttit inspärrad i den tidigare mörklagda buren, hittade nyckeln och tog sig ut. Frihet. Det kändes som det var så länge sedan, även fast det egentligen bara gått några dagar.
Nu sitter jag här och skriver igen, ledsen för avbrottet. Något ägarsyndrom vill vi inte veta av. Syster! Patienten är redo för sin antibiotika!
Som de flesta av våra läsare, ja minst en måste det väl vara, vet så har mitt internet legat nere på grund av en trasig router. Nu är den utbytt och uppkopplingen funkar som aldrig förr, nu gäller det bara att jag får fart också.
Det var väl egentligen mest det jag ville få fram: Misströsta inte, jag är tillbaka och här för att stanna. Visserligen når mina författartalanger inte högt nog för att ens kunna slicka Wictors i knävecket, men jag hoppas ändå att ni fann någon form av nöje i att läsa inlägget.
Tack ska jag ha! På återseende...
Mikael
Kommentarer
Postat av: Wictor
Det värsta med detta inlägget är att mitt hatinlägg mot fjortisbloggare inte kommer att få den uppmärksamhet det förtjänar. Nu är man sarkastisk också ser ingen det :(
Men mycket trevligt att ägaren har kommit tillbaka :) Och tack för att du ser mig som mästaren. "I've taught you well, my young padawan!"
Postat av: Mikael
Tack för de varma orden Wictor :P Men kom ihåg att vi har bloggen tillsammans, hoppas att tilltalsnamnet ägaren bara var ett kvardröjande symptom från ägarsyndromet och ingen antydan om något annat. Om bloggen däremot skulle börja dra in pengar... ;P
Trackback
