Rohypnol

Vinden blåste i mitt hår. Håret valde att falla ner längs hans panna och blockera hans vy. Jag försökte möta den rödhårige mannens vattniga blick. Svårt. Han stod med händerna i fickorna. Den leriga marken var mer intressant. 
"Var är vår tredje herre?", frågade jag torrt.
Mitt enda svar blev en axelryckning.
"Jag trodde ändå han skulle dyka upp nu. Som ett avslut, menar jag", fortsatte jag för att bryta tystnaden.
Mannen rös till. Verkade inte gilla ordet avslut. Blicken var fortfarande placerad i marken.
Jag tittade runt. Iakttog solen. Blev bländad och fällde ner blicken. Blinkade för att återfå perfekt syn. Plötsligt höjde mannen huvudet.
"Nä, nu får vi det här överstökat".
Jag ryckte till. Jag blev överraskad. Men återfick koncentrationen snabbt. En kort nickning från oss båda.

Kom du ihåg så mycket spelmusik jag lade upp?
Jo, men inte lika mycket som jag påade min dans och försökte få er att konvertera till ett dansälskande folk?
Nej, ni slår inte mig och mitt U2-älskande. Det tar ändå priset!
Sant! Haha! Men glöm inte mina inlägg om de snyggaste kvinnorna. Och andra identitetskrisinlägg.
Just det! Och jag lade upp filmer som ingen annan sett. Mest för att det var klipp från julkalendrar och sånt.
Precis. Och sen skrev jag massor med noveller som jag lade upp som ingen orkade läsa.

Jag tryckte av ljudspelaren. Mannen stod och grät. Hulkade.
Jag skakade på huvudet. Nostalgi. Rädsla. Mod. Styrka. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Synd att ingen skrivit en låt om det.
Nu skulle vi glömmas bort. Nu skulle vi inte existera längre. För så är det. Syns du inte, existerar du inte.
Jag laddade kastarmen och flängde iväg ljudspelaren så långt jag kunde. Mannen såg ut att vilja springa efter. Men det hade varit omöjligt. Vi stod på en klippa 50 meter ovanför havet.
Jag gav honom en snabb kram.
Sade att det var dags att gå vidare.
Vi gick under tystnad. Ville inte prata om det som hänt. Även om vi båda var stolta över vårt beslut.
Vid bilen såg vi en bekant. Han hade långt svart hår, som räckte honom till axlarna.
Han stod med armarna i kors. Log självbelåtet.
"Killar! Jag har en idé."


Det får vara mitt avslut.
Återigen har jag fått stänga ner en blogg.
Jag tackar så mycket för all tid vi spenderat.
Och garanterar att vi hörs i detta forum ytterligare en gång.
På återseende
Wictor

Det är väl dags att göra det enda ansvarsfulla nu, ett clean cut i samband med årsskiftet lockar. Härmed stängs Rohypnol-bloggen.

Gott nytt år.